19/12/2025
Kunnia huolehtia tästä historiallisesta talosta.
Neiti Alma Markelin oli ensimmäinen opettaja Ingarskilan kansakoulussa, joka aloitti toimintansa v. 1886. Alma oli syntynyt 23 kesäkuuta 1864. Hän hukkui souturetkellään Vantaanjokeen 38-vuotiaana 2.11.1902.
Tidskrift för folkskolan - lehdessä hänestä julkaistiin seuraava muistokirjoitus.
-
Några ord till Alma Markelins minne.
År 1882 inskrefs Alma Markelin som elev vid Ekenäs seminarium. Första intrycket af henne var, att hon, om någon, var en arbetets hängifna dyrkerska. Allt arbete gjordes med en ifver, som var förvånansvärd och resultaten af fristundernas handarbeten väckte nästan oro. Hon hvilar aldrig, sade man. Det fanns en stor syskonskara i hemmet, hon, 18-åringen, var den äldsta. Det var en kännbar uppoffring att låta henne lämna hemmets arbeten, och hon, den kärleksfullaste dotter och syster, ville, genom att hålla vård om syskonens kläder, bära en del af bördan; ja hon var så tacksam för att hon fått börja arbetet vid seminariet, att försakelse och möda blef en glädje. Målmedvetet och själfständigt gick hon då redan sin väg fram.
Några af kamraterna bildade en krets, inom hvilken mycket lästes och allting diskuterades. Det var 80-talets rika tider; den vakna ungdomen hade mycket att lära. Mången gång hörde man sedan Alma M. tala om, huru mycket vår från »osympatiska människor fria krets» gifvit henne, och inom den lärde vi rätt känna hennes älskvärda, glada lynne, hennes duglighet och vänfasthet, där röjde hon äfven sin lust att »riktigt vetenskapligt få reda på mycket, om hvilket jag nu har blott en aning».
År 1886 kom Alma Markelin som folkskollärarinna till Ingarskila by i Ingå. Hon fick börja arbetet i en trakt, där folkskola ej tidigare funnits, i ett nyuppfördt skolhus och bland en befolkning, som uppskattade hennes arbete och gjorde mycket för hennes trefnad. Denna skola fick ock hennes första kärlek, och de år hon lefde där voro måhända de lyckligaste för henne. I sin sträfvan efter helhet och sanning plågade det henne, att i icke allt kunna gifva barnen det bästa. En gång skref hon: Jag är så glad öfver att det nu ändtligen blifvit något med min religionsundervisning, som jag ej behöfver pinas af. Jag försöker taga den så praktiskt som möjligt, riktigt från lifvet till lifvet. Jag är riktigt intresserad, skrifver dispositioner i katekes och har ej lämnat något af buden, innan åtminstone tredjedelen af mina 52 elever kunnat svara på de flesta frågor. Hon läste äfven mycket för egen utbildning. Som svar på en uttalad farhåga, att hon skulle sluta som en beundrare af den mänskliga intelligensen och tillsluta sitt hjärta för dem, bland hvilka hon lefde, skref hon: Anden, det gudomliga, det högsta, finnes ju hos alla människor, detta medvetande gör, att jag ej med likgiltighet kan betrakta någon människa, det väcker kärlek och verklig kärlek. Låt oss ställa som mål andens utveckling icke blott hos oss själfva, utan äfven hos nästan; i ju högre grad vi lyckas häri, desto bättre ha vi fyllt vår bestämmelse. När vi då stå vid vår lefnads slut, med ett väl användt lif bakom oss, då hafva vi ju ej lefvat utan ändamål. Vårt lif var en liten länk, som band om ock en ringa del af utvecklingens stora kejda.
Sommaren 1901 skref hon från Tyskland: »Jag har så mänga gånger tänkt, att vi äro bra enfaldiga, då vi sitta där hemma år ut och år in och under allt trälande blott våga tänka: Huru roligt vore det ej att få se en litet större bit af vår jord, få se andra människor, höra andras tankar och se, huru andra ha det. Den följande tanken är vanligen: Det är ej för mig att tänka på, så dyrt som det blefve. Men just detta är det enfaldiga. Vi inbilla oss, att vi äro fattigare än vi äro, och tro, att sådana resor äro dyrare, än de verkligen äro. Om vi vore sparsammare och ej smulade ut våra penningar till sådant, som vi rakt ingenting ha i behåll af, så skulle vi nog kunna njuta bra mycket mera af lifvet och Guds sköna värld omkring oss. Jag har njutit obeskrifligt, känner mig minst tio år yngre, och det för några hundra mark.»
Efter hemkomsten sökte och vann hon anställning vid Helsinfors folkskolor. Nu började studierna. Hon aflade examen i pedagogik, tog studentexamen samt hade redan hunnit långt i arbetet för fil. kandidatexamen med naturvetenskaperna som hufvudämnen. Skolan skötte hon alltid samvetsgrant och tog, när studierna voro mest betungande, ett års tjänstledighet. Under all sin sträfvan förblef hon sig lik, lika varmhjärtad, glad och anspråkslös. »Så mycket har jag nu läst, sade hon en gång, att jag ser och riktigt njuter af mycket i naturen, som förr syntes mig obetydligt. Jag ville ännu hinna bli en skicklig trädgårdsmästare. Kanske jag sedan finge blifva något slags reseträdgårdsmästare. Då finge jag dock se frukter af mitt arbete», slöt hon med ett leende, som var en smula vemodigt.
Döden nådde henne midt under brådskande arbete och oafslutade strider, yttrades vid Alma Markelins graf. Det synes så. Och dock var det i hennes lif någonting afslutadt. Hon har lefvat så, att hon blifvit varmt älskad och smärtsamt saknad. Hon har arbetat träget och ärligt. Och hon sökte sanningen. Nu har hon funnit den, nu äro alla växlingens skuggor skingrade, och anden har nått ett ljus, ovanskligare än skenet från himmelens stjärnor, hvilka i fridfull skönhet lyste öfver grafven.
Vivi Falck.
(Tidskrift för folkskolan1902 no 12)
